Hur definierar vi konstnärlig utveckling? Det är, som allt annat, något relativt. En orkester som Norrbotten Big Band ska befinna sig i det främre ledet när det gäller att finna nya och alternativa vägar genom storbandsmusikens vegetation.
Vi ska spela musik som undersöker och som ställer nya krav
Vi ska spela musik som undersöker, som ställer nya krav och få det som igår upplevdes som ogenomförbart att låta uttrycksfullt och elegant.
Vi har, inte minst tack vare våra huskompositörer, fått möjlighet att testa dessa gränser och i många avseenden växt som enhet. De hittillsvarande huskompositörerna kan samtliga sägas ha agerat i närheten av konstmusikens nejder, men inför 2018 kommer vi att med hjälp av Göran Strandberg sannolikt hamna lite närmare den mer välbekanta jazzmiljön.
Göran är en av våra främsta jazzkompositörer, och har bland annat spelat in fyra lysande skivor där våra kollegor i Stockholm Jazz Orchestra spelar Görans musik, och jag har själv en speciell förkärlek för den musik han skrev till basisten Red Mitchells grupper på 70-talet. Jag tror att det kommer att göra Norrbotten Big Band mycket gott att få möjlighet att jobba med Göran, och det bör, när vi ser tillbaka på äventyret, tveklöst kunna definieras som en slags konstnärlig utveckling.
Nära och rent av in i konstmusiken kommer vi däremot att gå tillsammans med den mycket framstående schweiziska trion VEIN. Varför kan vi inte bara låta dessa klassiska pärlor vara, de är väl bra som de är? Givetvis är de bra, eller rent av fulländade i den form som tonsättaren avsåg, men jag tror att det nya ljus, den annorlunda form av liv som vi hoppas inympa i musiken via improvisationer, skulle göra även upphovsmännen belåtna.
Kristin Amparo lärde jag känna när hon studerade vid Kungl. Musikhögskolan och redan då framstod hennes mycket speciella begåvning i ett solklart sken. Med Kristins kreativa oräddhet i åtanke törs jag utlova en musikupplevelse som vidgar allas vårt vetande och stimulerar vårt kännande. Det är ju faktiskt Norrbotten Big Bands uppgift.