Norrbotten Big Band

Löystraini

Det är tre mycket erfarna artister som gästar oss i denna produktion, uppskattade för sin musik av både publik som recensenter. Här får vi njuta av japanska influenser av Karin Nakagawa, egenkomponerad musik av Anders Jormin och sång av Lena Willemark.

Träd av ljus, Lyöstraini på älvmål. Så heter den trio tonkonstnärerna Lena Willemark, Anders Jormin och Karin Nakagawa bildade 2013 och som några år senare belönades med en svensk Grammis för sin kritikerrosade CD-skivan Trees of light.

De tre har en minst sagt skiftande musikalisk bakgrund. Lena Willemark med sina rötter i den folkliga älvdalstraditionen, Karin Nakagawa i den klassiska japanska traditionen – hon är en av de främsta artisterna på den 25-strängade konsertkoton, ett mycket gammalt harpliknande instrument sällan hört utanför Japan – och Anders Jormin, omtalad komponist och kontrabasist med världsrykte inom den samtida improvisationsmusiken.
Willemark berättar så här om sin höst 2018:
- Då släpper jag en ny platta "Svenska Låtar" med mig/Knutsson/Öberg, där vi tolkar bl a Eva Dahlgren och Cornelis Vreeswijk. Så blir jag hedersdoktor (igen!) vid Göteborgs Universitet. Jag kommer att ge konserter med Cecilia Zilliacus/Lena Willemark och is-vinterkonserter  tillsammans med slagverkaren Terje Isungset, Lisa Långbacka och Musica Vitae."

I det här programmet tar de ytterligare ett steg in i ett spännande och ovanligt musikaliskt samarbete: det är sannolikt första gången någonsin en japansk koto delar scen med ett jazzigt storband. Konserten är uppdelad i två avdelningar. I den första komponerar Anders Jormin två orkesterverk direkt för Norrbotten Big Band, tanken är okonventionell storbandsmusik med en liten ensembles inkännande lyssnande och de enskilda musikernas egenartade klangfärger.

I den andra delen möter Lyöstraini (kontrabas, koto, röst och violin) Norrbotten Big Band i musik som arrangeras och komponeras av Anders Jormin. Anders Jormin är en av Skandinaviens mest efterfrågade tonkonstnärer, dessutom professor på Musikhögskolan i Göteborg och hedersdoktor på Sibeliusakademien i Helsingfors och på Musik- och Teaterakademien i Tallinn. Lena Willemark har under många år varit Sveriges klart ledande sångerska och fiolspelare inom svensk folktradition. Här i Norrbotten har hon turnerat många gånger, bland annat i ett uppmärksammat och älskat program tillsammans med Norrbotten Big Band, gruppen Väsen och Trio X 2016. Karin Nakagawa uppmärksammades hemma i Japan tidigt för sitt virtuosa spel och sin förmåga att improvisera på koto och genom åren har hon ofta fört in en tusenårig kototradition i ett samtida konstnärligt sammanhang. Absolut inte okontroversiellt i Japan, ändå bugade såväl traditionsbevarande kotomästare som publik i uppriktigt och djupt känd tacksamhet under Lyöstrainis första konserter i Japan.

Anders Jormin berättar om konsertens första del, där Norrbotten Big Band framför hans musik:

Ett virrvarr av svarta granar och rykande månstrålar.
Här ligger torpet sänkt och det tycks utan liv.
Tills morgondagen sorlar och en åldring öppnar - med darrande hand - fönstret och släpper ut en uv.
Och i ett annat väderstreck står nybygget och ångar med lakanstvättens fjäril fladdrande vid knuten
mitt i en döende skog där förmultningen läser genom glasögon av sav barkborrarnas protokoll.

Så börjar Tomas Tranströmers dikt Svenska hus ensligt belägna. En dikt som fått ge namn till den musik för storband som inleder kvällens konsert. Varje stycke eller sats har fått namn efter dessa avskilda och solitära boningar som minner om ett annat liv, om andra livsvillkor, om äldre tider. Dessa en gång så betydelsefulla byggnadsverk och funktionella huskroppar som sjudit av liv och mänsklig verksamhet. Platser som idag kanske istället får oss att tänka kring ensamhet, får oss att uppleva tystnad, får oss att kollektivt minnas det vi ändå inte upplevt själva. Platser där människor levat, där livsöden formats och där människor gått bort.  Övergivna byggnader som får oss att inse att vi är del av något större, av en rörelse genom tid. Tranströmer skriver också om en oväntad glänta i skogen som bara kan hittas av den som gått vilse. Där, intill den förvildade krusbärsbusken, ser vi resterna av en bortglömd husgrund. Övervuxna stengärdsgårdar, odlingsrösen och fägator. Allt det som omgärdar och omfamnar den stilla sången från ödetorp, kronohemman, slaggstenshyttor och krattskogslador. Frusna klanger från sätrar, fyrstationer och förfallna stugor. Ensligt belägna.

Anders Jormin