Vi hyllar tonsättaren Anders Eliasson med ny skiva!

På vårt nya album (BIS) med musik av Anders Eliasson (1947–2013) presenterar vi nu de första inspelningarna av Anders Eliassons Notturno för piano, basklarinett och cello och Trio för violin, vibrafon och piano. Dessutom nya inspelningar av Senza risposte för flöjt, violin, cello och piano och Fogliame för violin, viola, cello och piano.

Anders Eliassons musik ställer också mycket höga krav på exekutören, men det är som att den talar direkt till hjärtat istället för att gå omvägen via intellektet, säger vår pianist Mårten Landström, som också kände Eliasson personligen.

Det här är musik som
talar mer till hjärtat än hjärnan!

 

– Det här är musik som man känner snarare än förstår. Egentligen går det inte, som med all musik man älskar, att sätta fingret på vad det är som gör "det", man vet bara att man blir berikad av den.

Anders Eliasson studerade komposition vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm under en tid när modernismen dominerade. Men det intellektuella förhållningssätt som präglade undervisningen passade honom inte alls. Han ville följa musikens egen vilja. "Man ska komma ihåg att för mig var musik något så oerhört betydelsefullt – det enda syftet med att leva. Då kan man inte komma med något stendött intellektuellt."

– Det är samtidigt musik som talar mer till hjärtat än till hjärnan, fortsätter Landström. Anders själv talade om att han ville göra musikängeln nöjd, och att han istället för att "komponera" bara öste ur musikens ocean. Kanske är det så enkelt?

Det var med kammarmusikverk som Notturno och Senza risposte i början av 80-talet som Eliasson hittade sin egen röst. Vid sidan av storskaliga verk som de fyra symfonierna och oratoriet Dante Anarca som gav honom både nationell och internationell uppmärksamhet fortsatte han ständigt att komponera kammarmusik.

Den tidiga Notturno, "Natt", är musik med elegans och romantisk svärta. Senza risposte har Eliasson själv beskrivit som ett samspel mellan ljus och mörker, som två ackord. Fogliame (1990) för violin, viola, cello och piano är en ytterligt suggestiv kammarmusikskapelse som bär på många av Eliassons igenkännbara klangmodus, medan den uttrycksmättade Trio (2010) för violin, vibrafon och piano, ett av hans sista verk, gestaltas närmast som en livsberättelse.

"Eliassons musik klingar väldigt svensk; vemodig, vacker, men väjer inte för de mörka stråken."

 

Vår flöjtist Sara Hammarström berättar om inspelningen:

– När vi spelade in skivan i Piteå hade vi en enastående Tonmeister från BIS som hörde varje detalj i musiken, och gav oss initierade synpunkter. Akustiken i Acusticum i Piteå är en fröjd att spela i, så förutsättningarna för den här skivan var optimala. Jag tycker Anders Eliassons musik klingar väldigt svensk. Vemodig, stundtals väldigt vacker, men väjer inte för de mörka stråken. Vi hoppas den kan slå ett slag för den stora och egensinniga konstnären Eliasson!