Han har konserterat med Radiosymfonikerna, spelat i TV-produktioner likväl som på bygdegårdar i vårt län. Lägg till uppdraget som instuderare och ackompanjatör för studenter vid Musikhögskolan i Piteå och andra högskolor. Men i denna konsert tar han sig an något han aldrig tidigare framfört inför publik, nämligen en av de mest spelade romantiska pianokonserterna. Möt vår pianist Mårten Landström!
Mårten Landströms fascinerades redan vid unga år av pianot.
– Ja, jag intresserade mig tidigt för pianot som stod i hemmet, började nog i femårsåldern med att lära mig noter och snart plöjde jag igenom allt vi hade hemma. Scott Joplin var en tidig favorit minns jag. Senare studerade jag vid Royal College of Music i London i två år.
Vad betyder instrumentet för dig?
– När jag sitter vid pianot är jag "hemma", triviala saker är som bortblåsta. Det är en rätt skön känsla när pianot är ens bästa vän, även om jag har "verkliga" vänner också! Det konstiga är att jag samtidigt lär mig något nytt hela tiden, trots att jag hållit på så länge. Jag måste inte spela varje dag nuförtiden, tvärtom kan jag uppskatta tystnad och eftertanke mer. Man spelar ju med öronen om man säger så, och de får inte tröttas ut ... Fingrarna går för det mesta av sig själva ändå!
Norrbotten NEO, där du varit pianist sedan starten 2007, firar ju 10 år 2017 – har du något minne från det där första året?
– Ja, första året var omvälvande. För det första var det min första fasta anställning, pianojobb växer inte på träd, så det var en omställning – inte bara att flytta till Piteå, något som jag inte direkt hade räknat med skulle ske. För det andra var vi ett gäng musiker som inte hade spelat ihop som ensemble tidigare, och det tog väl ett tag innan det hela föll på plats. Att vår violast Thomas Sundkvist plötsligt gick bort efter att vi bara spelat ihop ett drygt halvår gjorde det inte lättare. Och då hade redan vår första cellist Daniel Blendulf (numera firad dirigent) hunnit sluta. Men jag minns stoltheten jag kände vid invigningskonserten i Kulturens hus, vår första konsert. Det kändes som början på något bra!
Hur kan man förklara olikheterna lite enkelt att spela musik för Norrbotten NEO och kammarorkestern?
– På ett sätt är det egentligen samma sak, man musicerar ihop helt enkelt. Men på ett djupare plan är det helt olika. Kammarmusikformatet i Norrbotten NEO gör att man får ta större plats, varje musiker har en egen stämma. Och repertoaren vi jobbar med, där många verk är helt nyskrivna, gör att man hela tiden måste ifrågasätta sig själv, och för den delen, notbilden. Ofta kan våra repetitioner te sig som en ren experimentverkstad – vi prövar och söker, ibland har vi hjälp av tonsättaren själv som förklarar.
Finns det någon pianist som du har som förebild?
– Min första "idol" var Arthur Rubinstein. Jag fastnade för hans Chopintolkningar i elvaårsåldern. Sen dess har jag såklart upptäckt och uppskattat flera pianister – Clara Haskil, Dinu Lipatti, Svjatoslav Richter, Vladimir Horowitz, Zoltan Kocsis, för att nämna ett fåtal, men jag tror banne mig att Rubinstein fortfarande är nummer ett!
Lyssnar du på musik när du är ledig?
– Sällan. Som sagt, öronen behöver vila. Jag kan gå på en konsert, om det är något eller någon som intresserar mig särskilt, eller lyssna på en inspelning av ett verk jag för tillfället studerar in. Men när man som jag har hållit på ett tag är det som ett konstant myller av toner i huvudet. Som en hårddisk laddad med musik.