Norrbottens Kammarorkester

Isabelle van Keulen

Spelande ledare och solist: Isabelle van Keulen, violin

Program
Felix Mendelssohn: Sinfonia nr. 10 i b-moll
Karl Amadeus Hartmann: Concerto Funèbre
Franz Schreker: Intermezzo och Scherzo för stråkorkester, op.8
Béla Bartók: Divertimento för stråkar

Med sin musikaliska vitalitet och karismatiska utstrålning är nederländska Isabelle van Keulen en väletablerad violinsolist på världens främsta
konsertscener. Hon har framträtt med Berlinerfilharmonikerna, Concertgebouw i Amsterdam, Gewandhausorkestern i Leipzig, London Philharmonic Orchestra, Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och många fler.

Vid den här konserten har hon dubbla roller som både solist och dirigent, och bjuder tillsammans med Norrbottens Kammarorkester på ett magnifikt program med allt från ungdomlig livslust, balanserad erfarenhet, svidande skönhet och rasande virtuositet.

svindlande skönhet och rasande virtuositet

 

Konserten inleds med en av Felix Mendelssohns tidiga och numera berömda tolv stråksymfonier, eller sinfonior, som de också kallas. Mendelssohn var ju ett musikaliskt underbarn fullt i nivå med Mozart och stråksymfonierna komponerade han mellan tolv och fjorton års ålder.

Ett större allvar uttrycks i tyske Karl Amadeus Hartmann Concerto Funèbre för soloviolin och stråkar, hans i särklass mest kända verk. Det är också bländande briljant musik med starkt patos, massor av rytmisk energi och melodisk skönhet.

Franz Schreker var österrikare men framförallt verksam i Berlin. Han hade judiskt påbrå och när nazisterna under 1930-talet övertog kulturlivet förbjöds hans musik. Hela sitt liv fascinerades han av ljud och klanger och var det tidiga nittonhundratalets mest raffinerade klangkonstnär. Omsorgen om alla de färgschatteringar som en stråkorkester kan ge liv åt hörs i hans finkänsligt romantiska Intermezzo och det rustikt dansanta Scherzo för stråkorkester.

Som avslutning bjuder Isabelle van Keulen och Norrbottens Kammarorkester på Béla Bartóks tufft svängande Divertimento, som i den andra satsen också bjuder på hans karaktäristiska ”nattmusik” som ibland dyker upp i flersatsiga verk i form av kusliga dissonanser och vemodiga melodier.