För Sofie Andersson är ljusdesign som att måla med ljus. I Piteå Kammaroperas uppsättning Kärleksmaskinen får vi se hennes "målningar" i arton olika scener, allt från semesterresor i Dubai, akvarier och fjällstugan. Vi pratade med henne om hennes arbete med produktionen.
– Jag vill få fram olika känslor med mitt ljus. Det är det som är ljus – det handlar hela tiden om känslor, stämningar, rytm och såklart att förtydliga vilka rum man befinner sig i. Man ligger hela tiden mitt emellan scenografi och regi. Musiken speglas även i ljussättningen. Alla föreställningar har sin rytm. Ljuset är en stor del av hela förståelsen, man är medveten om att det inte ska släpa efter om det är moment som inte berättar någonting att man hela driver handlingen framåt.
Berätta om ditt arbete i Kärleksmaskinen!
– Något som är speciellt är alla leddar som vi bygger in i podiet för att förtydliga rummen och göra det mer estetiskt tilltalande. Det är en utmaning att illustrera framtiden. Jag brukar tänka mycket grundljus. Effektljus är rörligt, det är tio lampor i en du kan hela tiden flytta och ändra. I den här uppsättningen är det ganska mycket rörligt ljus, och led-ljus för den här framtidshistorien tillåter det. Ledden behöver blandas med vanligt ljus för att göra det snällare mot hudfärger framför allt. Det är också en utmaning att det ska anpassas till turné, ska anpassas för alla olika scener, vara lätt att packa ihop, man måste ha tid att hänga upp. På andra scener än premiärscenen blir det en kompromiss.