Det råder ingen tvekan om entusiasmen. Och inte undra på det. Emil Eliasson har själv spelat med i alla de tre orkestrarna som ingår i den stora satsningen som går ut på att regelbundet sammanföra landets ledande ungdomsorkestrar till en stor symfoniorkester. Samarbetet kallas inte oväntat just för Trojkan och där ingår Norrbottens Ungdomssymfoniker, Västra Götalands Ungdomssymfoniker och Stockholms Ungdomssymfoniorkester.
Nu ska han själv stiga upp på dirigentpulten och leda denna stora symfoniorkester. Att det dessutom sker på hemmaplan i Skellefteås nya Sara Kulturhus gör inte saken sämre.
För det var i Skellefteå allt en gång började. Det var där han lärde sig att spela hockey och fotboll, men det var också där han upptäckte musiken.
– Det handlade aldrig om antingen eller för mig. Jag gav mig den på att klara allt, men det var musiken som styrde, berättar Emil Eliasson i telefon på väg hem efter dagens repetitioner i Stockholm där han numer bor.
På Kommunala musikskolan i Skellefteå spelade han fagott, ett instrument som en av musiklärarna föreslog. Ganska snabbt fick han upp intresset för vad de andra instrumentalisterna i de orkestrar han spelade i hade för sig.
– När kompisarna läste Harry Potter, läste jag partitur. Jag blev intresserad av dirigering tidigt, det fascinerade mig, berättar Emil Eliasson, som efter ett par år hemma i Skellefteå fortsatte sina gymnasiestudier på Nordiska musikgymnasiet i Stockholm.
– När kompisarna läste Harry Potter, läste jag partitur.
Under en orkesterrepetition kom dirigenten sent och Emil bestämde sig för att ta tag i repetitionerna.
– Det var verkligen en aha-upplevelse. Jag kände direkt att jag hittat hem.
Han sökte och kom in som fagottelev på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och studerade dirigering parallellt. Efter ett år valde han dirigentspåret, något han inte ångrar.
Kalendern är fylld. Under våren ska han dirigera Gävle symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, på Folkoperan i Stockholm och dessutom hinna med konserter i danska Odense. Det har rullat på bra sedan han tog sin masterexamen 2014.
Tiden som ungdomssymfoniker var viktig för honom på många sätt.
– Att sitta hemma på kammarn och öva var förstås nödvändigt, men man behöver också få prata med andra om det man håller på med. Andra som är intresserade. Därför är det viktigt att ta sig utanför sin egen krets, sin egen skola, sin egen stad och få träffa folk med andra bakgrunder och inte minst andra lärare. Det berikar oerhört mycket, säger Emil Eliasson.
–Sen är kvällarna efter repetitionerna nästan lika viktiga. Att få ha roligt tillsammans, lära känna nya människor, allt sånt. Det här är ett bra projekt, det skulle behövas fler såna.